J Ó Z E F L E W A N D O W S K I
1 9 2 3 – 2 0 0 7
När jag går igenom listan över
människor som har ställt upp och hjälpt mig att gå
igenom labyrinten av dokument och utföra det uppdrag jag har
åtagit mig, liknar den en förteckning över gravarna
på en kyrkogård. Det är därför naturligt
att andra världskriget i det allmänna medvetandet har
blivit historia – något som har varit, men som inte
längre finns. Ringarna på vattnet håller på
att försvinna, askan och benen efter offren för Förintelsen
och massmorden på polacker, ryssar, sydslaver och alla andra
håller på att förenas med naturen.
Det tog lång tid för mig att utföra det uppdrag som jag för över trettio år sedan fick av den gamla fru Julia Zielinska, som jag berättade om i bokens början. Den verklighet som jag beskriver här är ju invecklad och krävde mycket forskning och funderande, verkligheten ville inte öppna sig så lätt, den värjde sig mot intrång och förenklade slutsatser. Men uppdraget är nu slutfört och här sätter jag punkt. Det finns vissa saker som fortfarande är ouppklarade, men dem skall forskare betydligt yngre än jag ta sig an.
Däremot skall jag inte dölja att allt som har ett samband med ämnet ”Knutpunkt Stockholm” engagerar mig känslomässigt. Jag tillhör de få som lyckades undkomma Förintelsen, där nästan alla i min familj, nästan alla ungdomsvänner, hela min omgivning, utplånades. Brutalt uttryckt: mördades. Jag funderar ständigt på hur många av mina kamrater, de tjugoåtta barna med vilka jag började grundskolan 1930 i den lilla staden Konin, skulle ha kunnat vara i livet om världen hade velat lyssna på Sven Norrman, Sigge Häggberg, Carl Herslow och – som premiärminister Sikorski bad – försökt sätta stopp för nazisternas framfart? Men de talade för döva öron, alla mina nära och kära miste livet, jag och några andra som överlevde är ett undantag i statistiken.
Snart är också min tid förbi och därför har jag bråttom med denna bok. Jag har skrivit för att fullfölja min plikt och åtminstone böja mitt huvud inför den maktlösa skara av Warszawasvenskar som förtvivlade inför Förintelsen gjorde vad de kunde för att rädda ett folk.
Det är det minsta jag borde göra, men också allt jag kunde göra: jag försöker bevara minnet av dem, ty de förtjänar det. I Sverige, ty de var svenskar, i Polen, där de verkade och närde motståndet med sina penningleveranser, bland Israels folk som de försökte rädda undan Förintelsen. Och i Tyskland som en påminnelse och en varning. För evigt! Jiskor! Som i svensk översättning lyder: Glöm de inte!
|